Längst inne i hjärtat är jag minimalist!

Pia Forsgren samtalar med Christer Ekbom, Producent på Radioteatern i Göteborg om inspelningen av Harold Pinters ASKA, 2006. 

CE - Det är du som är regissören av Harold Pinters ASHES TO ASHES, ASKA som den heter i svensk översättning. Och du är också konstnärlig ledare på Judiska Teatern i Stockholm. Just den här pjäsen, ASKA, har du ju ganska stor erfarenhet av. Det började med ett svenskt uruppförande 1999 på din teater, eller hur?

PF - Ja, jag kom över pjäsen något år tidigare och blev väldigt förtjust i den. Tyckte det var en vacker text om svåra, djupa frågor. Det var en stor fantastisk kvinnoroll. Och det fanns ett tema som är viktigt för oss på Judiska Teatern, som helt kan knytas till den judiska historien men även visa sig vara något som många människor har erfarenhet av via krig och förintelse. Samtidigt som det är en vardaglig pjäs om ett äktenskap.
   Jag hade väl läst Pinter under många år, som man gör när man sysslar med teater, och även under min utbildning. Men det var med den här pjäsen jag kände att jag verkligen vill regissera något också.   
   Det är ju en typisk Pinter-pjäs genom att det är människor instängda i ett rum, utsatta för någon form av hot, mycket ett inre hot men också ett yttre hot. Och det här stränga, partituraktiga sättet som Pinter skriver på är ju också väldigt spännande för skådespelare att arbeta med.

CE - Ja, han bedöms ju vara en skådespelarnas författare. Mycket text. Mycket att jobba med, eller hur? Hans texter kräver en hel del.

PF - Absolut. Jag tror skådespelarna får utmana alla sina olika gåvor med Pinters dialog. Samtidigt som den sliter på djupet så är den också mycket lätt och komisk. Man får några bra one-liners då och då. Den är .. hållen. Man kan bli väldigt trygg med den [texten].  Det finns en stark ram som är Pinters sätt att använda pauser, tystnad. Framför allt genom att ladda situationerna hårt, där skådespelarna kan agera i tystnaderna väldigt mycket. Det är ju på något sätt den högsta formen av drama om man kan skapa det.   

CE - I den här uppsättningen som radioteatern sänder nu är det ju samma ensemble som du jobbade med 1999 när den hade sin urpremiär i Sverige; Jessica Zandén och Kristian Lima de Faría. Hur har det varit att jobba med dem sex år senare, i en helt annan situation, i radions situation.

PF - Ja, det har varit otroligt spännande och överraskande på många sätt. Först, när jag fick idén presenterad för mig blev jag lite matt och undrade också hur jag skulle klara att gå ned i den här svåra Pinter-världen igen. Det är ju ett fruktansvärt öde den här kvinnan skildrar. Det finns mycket mörker där. Men samtidigt var det en sån utmaning och jag älskar ju radio och radioteater och tycker det är ett fantastiskt medium, så att få möjligheten att omvandla det vi skapat för scenen – och ta bort bilder, ta bort ljus, ta bort kroppen – och gå ner bara i orden, i andning, i kroppsljuden vi gör.. Det kändes som något jag bara måste göra. Och genom att både Jessica och Kristian kunde ställa upp så var det bara att sätta igång och arbeta. 
   Det förvånande är väl att pjäsen på ett sätt sitter så djupt i deras kroppsminne. De behövde inte många timmar här i studion för att dra igång samma relation och till och med samma rytm i en hel del av dialogen. Men sedan jobbade vi ju mycket medvetet med att göra det för radio och då blev det den nya dimensionen som gjorde att det blev kreativt och nyskapande igen.

CE - Nu är ju ASKA en avskalad och naken uppsättning i radiosammanhanget. Hur har det varit för dig som gärna använder dig av de stora och vidlyftiga språken på scenen? Hur har det känts att skala av den så pass som du har gjort?

PF - Ja men längst inne i hjärtat är jag minimalist! (skratt) Det har varit väldigt renande att få göra det. Och det har varit spännande att få lyssna fram hur texten bär. Att känna att man haft idéer om olika effekter eller kanske mer musik, stämningar man velat förstärka i radio.. Men känt att nej, jag ska avstå. Det behövs inte. Pinter har skrivit fram vad som ska sägas. Det är ordens valörer som är viktiga och vi ska verkligen lyssna på vad de här två säger. Det är mycket viktigt. Vi ska inte störa dem med för mycket som händer, i synnerhet som situationen är väldigt klaustrofobisk. De är hemma i sitt hem och verkar inte kunna ta sig ut därifrån. De gräver sig in i varandras kroppar och medvetanden. Då måste man lyssna på vad Pinter skrivit.

CE - Blir det mer Pinter på Judiska teatern?

PF - Jag vet inte. Det är inget jag planerat. Han skriver ju mest för män. Det är ovanligt att hitta pjäser med kvinnor. Det var ju också ett av skälen till att jag valde den här pjäsen – att det var en stor, fantastisk kvinnoroll.

CE - Nästa projekt på Judiska Teatern, vad blir det?

PF - Vi fortsätter med en stor Pinter-älskare, nämligen Lars Norén. Jag ska göra hans pjäs från 1980-81 som heter EN FRUKTANSVÄRD LYCKA. Det kommer till våren på teatern.
   Vi försöker ju varva teater, dans, musik och också göra en hel del gränsöverskridande experiment. Som nu senast gjorde vi en dansinstallation av en japansk konstnärinna och en israelisk koreograf. Vi har gjort iscensatta konserter där klassiskt skolade musiker, eller konstmusiker, kommer in och får kostym och blir ljussatta, och vi har kört med livekameror.   
   Det är något vi försöker göra till vår särart; att hitta de här nya och annorlunda formerna, att inte vara bundna till att bara vara en genre. Så det kan vara flera konstarter. Det går också in i idén med teatern, som har att göra med dialog, demokratifrågor, toleransfrågor... Att kommunicera mellan olika kulturer – det försöker vi utveckla i formen också. Just det här att få gå från teater till radio har varit en ny dimension eftersom det har varit ett samarbete mellan Judiska Teatern och Radioteatern. Det har lagt till ett nytt kapitel i teaterns historia.

Göteborg, september 2006.

 

ASKA kommer att sändas i P1 fredag 1/12, kl. 19:03,
även 3/12 kl. 20:03 och 10/12 kl.