Katarina Frostenson

Text av Barbro Sigfridsson
Doktorand på Teatervetenskapliga institutionen i Stockholm

Katarina Frostensons namn förknippas för det mesta med ny, modern poesi. Det är betydligt mindre känt att hon dessutom har skrivit ett antal pjäser, varav tre har satts upp på Dramaten, samt ett operalibretto. Nilenhade premiär 1989, Traum 1993 och Sal P 1996, samtliga i Pia Forsgrens regi. Operan Staden, med musik av Sven-David Sandström, var en av höjdpunkterna under Stockholms kulturhuvudstadsår 1998.

Det finns ingen stark åtskillnad mellan Katarina Frostensons poetiska och dramatiska produktion, vad det gäller form och innehåll. Poeten Katarina Frostenson är starkt närvarande också i pjäserna, vars språk har en tydlig lyrisk kvalité. Pjäserna är inte realistiska i vanlig bemärkelse, och handlingen rör sig med lätthet mellan olika plan. Den lyriska kvalitén i språket, med sin rikedom på associationer och flerskiktade bilder, innebär att gestaltningen kan skifta mellan det som sker i karaktärernas inre, och det som sker på ett yttre plan. Det förflutna är lika närvarande som nuet.

Vid en första anblick skiljer sig pjäserna ganska mycket åt, men det finns vissa teman som återkommer, som också återfinns i Katarina Frostensons lyriska produktion. Ett centralt tema i dramerna Nilen, Traum och Sal P är sambandet mellan språk, tänkande och identitet. Dessa gestaltar ett sökande efter ett språk som kan uttrycka inre erfarenheter, och som gör det möjligt att se sig själv i förhållande till den andre, utan att förlora sin identitet i detta möte. Men önskan att bli sedd av den andre, löper parallellt med rädslan för att slukas av den andre. Relationen mellan ett ”jag” och ett ”du” är både en möjlighet, och en fara. Liksom i Katarina Frostensons poesi, ställs detta dilemma på sin spets i förhållandet mellan man och kvinna. Kärlek och närhet kan lika gärna innebära hat och uppslukande. Frågor som: vem är jag – inför mig själv, inför dig och i en framtid – återkommer ständigt i texterna.

I Katarina Frostensons poesi finns ett lyssnande efter en kvinnlig erfarenhet och ett sökande efter ord som kan uttrycka det som ännu inte är tänkt. Detta är ett drag som återkommer i pjäserna. Man skulle kunna säga att det poetiska språket i dramerna också gestaltar ett undersökande av språkets förmåga att kommunicera. Här finns ofta en lek med ordlekar, talesätt eller ordramsor, vilket lyfter fram hur nära känslor och föreställningar är förknippade med de bilder som språket förmedlar, och hur svårt det är att komma förbi detta.

I operan Staden lämnas gestaltningen av mer intima sfärer, för att vidgas och bli mer komplex. Handlingen utspelas i en stad med ett myller av gestalter och platser för oväntade möten. Staden blir en sinnebild för vår moderna kultur där det ”civiliserade” och det ”vilda” skapar spänningar, inte bara mellan människorna i staden, utan också inom människorna. Staden är också en skildring av vår tids förälskelse i det glittriga och det ytliga och av lusten att ständigt spegla sig i den andres beundrade blickar – allt för att undgå insikten om den existentiella ensamheten och döden. I Katarina Fostensons senare dramatik: Kristallvägen och Safirgränd är familjen i fokus. Återigen är relationen till den andre central, fast nu också i en något annorlunda bemärkelse: relationen till den andre som främling vårt land. Frågan ”vem är jag”, i relation till ett ”du”, har fått ytterligare en dimension, liksom frågan hur vi kan förmedla våra erfarenheter till varandra.