Pia Forsgren om föreställningen

”Marguerite var drottningen i hopen. Brutal som en get, oskuldsfull som en blomma, mjuk som en katt.”
Poeten/essäisten Claude Roy om motståndsgruppen St Benoît



För mig handlar Hundarna i Prag av Marguerite Duras om utanförskap, hur vi i alla tider velat döda det annorlunda, det främmande. 1985 satte jag upp Duras Hiroshima, min älskade på Dramaten och 1995 Savannah Bay på Judiska Teatern. I dessa pjäser var det erotiken, poesin och det musikaliska som framträdde starkast. Nu vill jag närma mig den politiska Duras. Författaren, konstnären, filmaren, Duras som såg det politiska i varje aspekt av livet, i vardagens alla ting och händelser. Men framför allt den politiska aktivisten; kvinnan som tog aktiv del i motståndsrörelsen under den nazistiska ockupationen, hon som gick med i franska kommunistpartiet 1944, men som fem år senare uteslöts då hon kritiserade partiet för dess stalinisering, hon som tog ställning för det algeriska befrielsekriget, som intervjuade samhällets utslagna och gav dem en röst, hon som så starkt identifierade sig med ”den andre”. I Abahn, Sabana, David, som i min scenbearbetning får namnet Hundarna i Prag möter vi verkligen den politiska författaren Duras. Romanen växte fram ur Duras förtvivlan över den Sovjetiska invasionen i Prag -68, ur hennes besvikelse över kommunismens utveckling och den livslånga solidaritet hon kände med det judiska folket. Uppsättningen av Hundarna i Prag kommer till sin form att vara filmisk: projektioner, ljud och musik. En thriller eftersom ett mord ska begås. Med det rörliga scenrummet kommer publiken ständigt att förflyttas.

Med vänliga hälsningar,
Pia Forsgren
Regissör och konstnärlig ledare på Judiska Teatern