Harold Pinter

Harold Pinter föddes 10 oktober 1930 i Londons East End. Fadern var skräddare och var liksom Pinters mor del av den judiska emigrationsvåg som kom från Östeuropa till London vid sekelskiftet. Harold Pinter började sin karriär som turnerande landsortsskådespelare vid 19 års ålder och försörjde sig som diskare eller kypare när han var utan engagemang.

Skådespelandet varvade han med att skriva och försöka få sin poesi publicerad. Efter ett par år av enträget arbete skrev han The Room på en vecka och samma år The Birthday Party och The Dumbwaiter. The Birthday Party blev den första pjäs som spelades på en teater. Med ett fåtal undantag var recensenterna kritiska till den unge dramatikern och hans arbete. Pinter skulle senare beskrivas som den mest originella, störande och fängslande talangen i den tidens teater-London. Pinters dramatik handlar i mycket om vår oförmåga att kommunicera, våra otillfredsställande relationer och det oförutsägbara i våra handlingar. Om tendensen att sträva efter oväsentligheter och de mål vi aldrig uppnår. Harold Pinter lägger tonvikten på det vi inte säger till varandra. Han rapporterar från gränsen till tystnaden.

Pinter kan med hjälp av sin penna snabbt locka fram ett skratt som brutalt fastnar i halsen och byts mot stum skräck. Med varsam lätthet förs betraktaren via tvära kast genom en resa i våldets och skräckens värld. Allt uppblandat med en lagom dos svart humor. Det är just detta som gör Harold Pinters arbeten unika; den glasklart precisa dialogen, de subtila karaktärsteckningarna och det tvångsmässiga maktspelet som tillsammans gör hans pjäser skrämmande, rörande och på samma gång vansinnigt roliga

Harold Pinter använder sitt skrivande och sitt intellekt till att revoltera. Han revolterar mot makthavarna och deras maktutövande. Han betonar varje medborgares skyldighet att använda den rätt till fritt tänkande och fritt tal vi besitter. Ett ansvar gentemot de som inte innehar den rättigheten. Politik, politisk teater och demonstrationer – allt är en del av hans yrke. Allt smälter samman i skapandet samtidigt som Harold Pinter är noga med att uttrycka skillnaden mellan sina pjäser och sitt privata jag. Han för inte fram någon ideologi i sina pjäser, men är ändå villig att kalla det han sysslar med för politisk teater – om man med politisk teater menar att spegla verkligheten, vill säga.

I Aska iscensätter Pinter ett aktuellt könspolitiskt spel. Han utforskar länkarna mellan sexualitet och fascism och skapar samtidigt ett samband mellan hot, våld och manlig brutalitet. I Aska gestaltar han kvinnan som offer för den manliga brutalitet han anser prägla vår värld, men är samtidigt noga med att inte romantisera kvinnan.

Med Judiska Teaterns uppsättning hösten 1991 fick Aska sin nordiska premiär. Urpremiären var på The Ambassadors Theatre i London 1996 i regi av Harold Pinter själv.

Harold Pinter fick 2005 Nobelpriset i Litteratur.